söndag 31 oktober 2010

Traderafynd II

P.g.a. en Tysklandsresa följd av en veckas modemstrul har inte bloggen uppdaterats i riktigt samma takt som brukligt är. Ordningen är nu återställd och jag har ett uppdämt lager av inlägg som bara väntar på att publiceras.

Ända sedan jag köpte Porschen har jag irriterat mig på den allt för moderna stereon som sitter monterad. Dessutom är den glapp, varför den ofta stänger av sig när man är ute och kör. Alltså har många timmar spenderats på Blocket och Tradera, på jakt efter något äldre (och även förhoppningsvis bättre). Och häromsistens fick jag napp, och är nu efter en kort budgivning -med mig som enda intressent- ägare till följande tingest. Puritanerna kan dock fortsätta att förfäras med att stereon i fråga; Blaupunkt Montreux RDR49, fortfarande är alltför ny (anno ca. 1988) för att platsa. Och däri har de rätt, men den är fortfarande bättre än den Blaupunkt Kiel som för närvarande sitter i bilen. Dessutom har denna stereo (till skillnad från mer tidsenliga dito) fördelen att vara utrustad med RDS, vilket är ganska tacksamt när man kör längre sträckor. Som vinterpyssel ska nyförvärvet nu rengöras och så småningom även monteras.

fredag 15 oktober 2010

En gratulation

Jag passar på att gratulera min flickvän, som klarade lappen idag! Vi önskar henne välkommen ut i biltrafiken!

Traderafynd I

Jag är en frekvent besökare av auktionssajten Tradera och idag damp mitt senaste inköp ned i brevlådan, en katalog från 1978, med samtliga Porschemodeller. År 1978 var dock de huvudsakliga Porschemodellerna endast tre till antalet. Det är alltså ingen bibel det rör sig om, men väl en åttasidig tidsresa i fyrfärgstryck.

Denna katalog utgavs i en tid då förändringens vindar blåste starka över Porscheverken i Stuttgart. Ett par år tidigare hade puristerna satt kaffet i vrångstrupen då den första vattenkylda Porschen, 924:an, lanserats. Denna modell ersatte den tidigare VW-Porsche 914-4 som instegsmodell. I katalogen beskrivs 924:an som "arvtagaren efter 356:an (...) som använder vissa komponenter från större tillverkare för att hålla priset på en rimlig nivå". Dessa större tillverkare var Volkswagen och Audi, där även motorn hämtades ifrån. Folk som inte begriper bättre säger ofta att motorn plockades från den lätta lastbilen VW LT31, men endast blocket hämtades därifrån (även Audi 100 hade detta block). Ur denna motor lyckades Porsches ingenjörer plocka ut 125 hk ur två liters cylindervolym, en litereffekt motsvarande den i trelitersmotorn i 911 SC. Bilarna i katalogen är (förstås) finfina exempel på hur de tidiga 924:orna såg ut; mindre backspeglar (senare modeller har de större elefantöronen) och bakluckan utan gummispoiler. På insidan återfinns en idag mycket ovanlig tvåekrad ratt som åtminstone jag tycker påminner rejält om Peugeotrattar från första halvan av åttiotalet. Katalogen bjuder på ett riktigt guldkorn (fritt översatt); "0-100: 9,9 sek (ca)". Det gäller minsann att fila på formuleringarna för att få en bil att låta snabbare än vad den är.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där? Jo, 911 SC och Turbo. När denna trycksak lämnade pressarna hade Porsche ånyo, efter ett par års tvekan som kan läsas om här, beslutat satsa på det ursprungliga receptet; luftkyld motor bakom bakaxeln. Även här finns en ovanlig ratt med, nämligen den s.k. säkerhetsratten som satt standardmonterad i SC:n.

En av de idag billigaste prestandaporscharna, 928:an, var flång ny 1978, vilket även var året då modellen, något oväntat, valdes till årets bil. Ett par år efter bränslekrisen väljer årets bil-juryn, i ett infall av politisk inkorrekthet av episka mått, att rösta fram en 240 hästkrafter stark GT-vagn med en 4,5-liters V8 i nosen. Detta var bilen som från början var tänkt att ersätta 911:an, men som aldrig på samma sätt accepterades som en "riktig" Porsche. Trots detta tillverkades den i inte mindre än sjutton år.

Som liten samlade jag frenetiskt på mig bilkataloger av alla slag; Nissan Micra blandades med BMW 5-serien och VW Passat. Alltså blir jag fortfarande lite uppspelt av att läsa de av reklamskaparna noggrant utvalda fraseringarna.

söndag 10 oktober 2010

Om en Porsche lika oäkta som en glädjeflickas leende

Här nedan ser ni vid första anblick en bild av en Porsche 911. Titta igen, och ägna lite extra uppmärksamhet åt backspegeln, antalet hjulbultar och den främre hjulhuskantens profil. Detta, mina damer och herrar, är icke någon Porsche. Detta är ett falsarium, en kopia, en fejk. Detta är en kit-car. Tillverkaren heter (eller snarare hette) Covin och bilen är (förstås) baserad på ett VW-chassi.
Ursäkta om jag uppfattas som snobbig, men jag förstår inte poängen här. Kostnaden för ett kit, donatorbil, kringutrustning och inte minst lack måste vara lika hög, om inte högre än vad en solid 911 SC kostar.

Jag läste en kommentar av en Covin-ägare som mot ungefär samma argument som jag just fört fram, replikerade; ”en Covin är lika snabb, mycket billigare att äga och 90 % av de som ser den luras att tro att det är en riktig Porsche”. Det är argument som lika gärna skulle kunna användas för plastblommor i fönstret, våtrumstapet i kakelimitation i badrummet eller Johnny Armani-kostymer. För om man vill ha en billig entusiastbil, vad är det för fel med att låta donator-Bubblan vara just en bubbla? Och om man vill ha en billig, snabb entusiastbil så finns det alternativ från såväl USA som Japan och Europa med för den delen. Och om man nu försöker snika till sig en Porsche så behöver man inte leta längre än 944 för att hitta ett digert utbud till vrakpris.

Försök inte tuta i mig att den genomsnittlige Covinföraren inte känner ett sting av besvikelse varje gång han (för nog är det nästan bara män) drar igen den tunna glasfiberdörren om sig och känner lukten av epoxy i kupén. Och nog blir detta sting lite mera smärtsamt när han vrider om startnyckeln och hör ljudet av en Golf GTI- eller en Escort Turbo-motor snarare än en luftkyld boxersexa. Hur många av de nittio procenten låter sig fortfarande luras?

Förstå mig rätt, vissa replikor tycker jag ändå har ett existensberättigande. Det är de där originalen är så sällsynta och/eller dyra att det bara är fåtalet människor i världen som överhuvudtaget har möjlighet att köpa dem. Exempel på dessa är AC Cobra och Ford GT40. Dessa bilar är i sig så ovanliga att folk som kan någonting om bilar ändå förutsätter att de inte är äkta. Jag vill fortfarande inte äga någon, men jag förstår ändå vitsen. Men en masstillverkad bil? Nog måste det vara så att bland de 90 % som låter sig luras av en Covin så finns det dem som helt enkelt inte tror att någon skulle ge sig på att göra en plastavgjutning av en 911? Gudarna ska veta att jag fram till den 6 oktober i år var en av dessa.

Jag menar inte att låta som en överklasslyngel, billiga saker är förstås inte per automatik sämre. Men billiga saker som försöker framstå som dyrare än vad de är, det är mest tragiskt.

Picture taken off the Internet. Own the copyright? Contact me.

torsdag 7 oktober 2010

Om husbilar och estetikens motsvarighet till analfabetism

Utanför mitt lokala Willys såg jag denna skapelse. Mitt husbilsintresse inskränker sig till att gorma på dem när de blockerar min väg och till att förfasas över den totala avsaknad av estetik som brukar genomsyra deras design. Även husbilen ovan har ett utseende som bara en mor -och knappt ens det- kan älska, men om man tittar lite närmare så ser man åtminstone en intressant sak. För trots att stjärnan i fronten avslöjar denna husbil som i grunden varande en Mercedes så har man valt att ge den framlyktorna från en BMW 5-serie, närmare bestämt den s.k. E39-karossen. Varför man har valt att göra detta har jag inte den blekaste om, men man kan vara förvissad om att detta beslut inte grundat sig i stilkänsla.
Hursomhelst så slog det mig att detta fordon inte är det första som har en front med designelement från den värsta konkurrenten, och inte ens den första husbilen. För att hitta en motsvarighet behöver vi inte lyfta blicken längre än till den norrländska orten Ramsele och aktiebolaget Biltjänst. Denna firma är välkänd för alla som läser tidningen Klassiker, eftersom det var här Sveriges två första husbilar föddes. Jag går inte in på detaljer här, utan nöjer mig med att nämna att båda två baserades på Saabteknik. Vad har nu detta med ett missfoster på Willys parkering att göra? Jo förstår ni, husbil nummer två lånade nämligen sin grill, inte från en Saab, utan från en Volvo Amazon. Alltså är fenomenet att låna utseendemässiga attribut från ens rivaler vida spritt, både tids- och geografimässigt.
Bilden tagen från Internet. Upphovsrättsinnehavare? Kontakta mig.

tisdag 5 oktober 2010

Bilspotting på ny hemmaplan

Jag börjar så sakteliga känna mig hemmastadd i min nya hemstad. Så pass att jag faktiskt vågat mig utanför dörren på små eskapader i närområdet. Detta har visat sig givande, eftersom jag under dessa stött på två intressanta bilar. I och med fyndet av den första, finner vi oss ånyo på japansk mark. Det handlar om en Toyota Crown mk II av årsmodell 1973. Denna bil har passerat stadiet som jag är så förtjust i; ”använt bruksskick” och kan nu bäst beskriva som risig. När den var ny drevs den av en tvåliters radfyra på 105 hk. De är idag väldigt ovanliga, inte minst eftersom rostskyddet var av typiskt japanskt sjuttiotalssnitt.

Fynd nummer två är en Chevrolet Camaro sjuttiofemma. Just en halvt-om-halvt mattsvart Camaro som står på en parkering, till synes nästan övergiven, hör till de bilar som jag alltid är lite nervös över att fotografera. Det känns som om ägaren när som helst kan dyka upp med ett basebollträ och två rottweilrar och artigt undra vad i helvete jag gör med hans bil. Inte kan man genom att ta bilden vid elvatiden på förmiddagen heller vara förvissad om att ägaren är på jobbet, i och med att han förmodligen arbetar skift eller är sjukskriven (för ryggen) eller båda delar. Nå, jag fick både ta mina bilder och behålla mina framtänder intakta, så dessa snapshots får ändå rubriceras som lyckade.

Under sjuttiotalet såldes dessa bilar nya i Sverige, och bilen på bilden är faktiskt svensksåld, inregistrerad i april 1976. Notera även det ökade bruksvärdet i och med att den är utrustad med dragkrok!

söndag 3 oktober 2010

Om trycksaker och lågmilare

Jag vill ta tillfället i akt att tipsa om en eminent tidskrift som utkommer fyra gånger per år, och där nummer tre nyligen landat i butik. Dess namn är Classic Porsche och dess innehåll behöver nog inte förklaras närmare. I det aktuella numret berättas bl.a. historien om två lågmilade tidiga nioelvor som befinner sig i Kalifornien. Nu talar vi förstås inte om två Porschar som bara gått tio tusen mil vardera på trettio år. Nejnejnej, det här är Amerika. I Amerika måste allting vara större, bättre och med mera ostsmak, så dessa bilar har bara gått femtonhundra. Miles. Tillsammans. På närmare fyrtio år.
När jag läser om sådana här saker så blir jag förstås imponerad, men också fylld av en känsla av att inte vilja äga någon av dessa bilar. Tänk er själva att äga en bil som rullat i snitt tre mil per år sedan den var ny. Inte fasen kan man då sätta igång att köra en massa med den nu. Eller? Varenda kilometer räknas ju, och alltså är man tvungen att förvara bilen i ett garage och bara ha den som skådebröd. Vilken jobbig situation. Nej, jag föredrar att äga en bil som gått 25 000 mil och som blivit renoverad en eller ett par gånger. Då spelar inte miltalet någon roll längre, det blir nästan bara roligare ju längre den har rullat. Så ska en entusiastbil avnjutas! Kravlöst, utan en gnagande känsla av att man våldför sig på ett föremål av historiskt intresse.

Tidningen återfinns i Press Stops butiker och i välsorterade Pressbyråkiosker.

fredag 1 oktober 2010

På färd till nya hemtrakter

Häromsistens flyttade jag Porschen från gammal till ny hemstad. Jag kunde inte ha valt en bättre dag att köra de 55 milen mellan Göteborg och Åkersberga; strålande sol och tio-femton plusgrader hela vägen. Här följer en snabbresumé:

Tro't eller ej, men här lyckades jag hålla mig från att växla ner till trean och gasa fullt.

Fikarast utanför Götene.


Biltransport med intressant last.

The open road.

Den sista sträckan av resan gjordes mycket njutbar i och med de många tunnlar som finns i Stockholmsområdet. På trean i nittio har motorn sin sweet spot och då har jag det också!